Så länge jag själv kan minnas har jag upplevt en alldeles speciell julkänsla när jag är i stallet. I många år var en ridtur på julaftons morgon en självklarhet, en tradition som ibland krockade med övriga familjens planer. Jag arbetade i många år på Solvalla travbana och på den tiden var det ofta ett gäng jobbarkompisar, eller kanske en familj, som ägde en travhäst. Inte sällan tittade några av hästägarna in i stallet en stund på julafton och hade med sig morötter och röda äpplen till sina kära hästar. Vi hästskötare fick så många chokladaskar till jul, att det räckte till hela tjocka släkten.
Och vi hästskötartjejer pyntade ofta även travstallen. Gärna med mycket granris, som hästarna för övrigt älskar att tugga i sig, så det gällde att placera kvistarna utom räckhåll för mularna. Julgranskulor fick gärna vara av plast, eller stora, målade flirtkulor, för man ville ju inte att pållarna skulle skada sig på någon kraschad kula. Glittergirlander runt boxdörrar och namnskyltar. Precis som vilken julpyntning som helst, alltså. Men ändå inte. Hästarna och stallmiljön ger en alldeles speciell stämning och känsla, som förmodligen bara vi inbitna hästälskare förstår och känner. Vad handlar det om? Är det för att Jesus-barnet föddes i ett stall och att hans första bädd var en krubba?
– Det tror jag inte, att det är en koppling till Jesus och födseln i stallet alltså, säger Jonas Engman, intendent på Nordiska museet.
– Jag tror mer att det beror gamla sägner och traditioner från tiden då vi trodde på gårdstomten och oknytt som kunde ställa till det.
Han berättar att gårdstomten såg efter djuren, att de hade det bra och mådde väl. Särskilt till jul visade man djuren extra vördnad och omsorg och lade kanske in litet extra halm. Småfåglarna ute fick en julkärve, bestående av havre på strå, att kalasa på. Även tomten fick sitt, genom att man ställde ut julgröt till honom. Om tomten ansåg att gårdsfolket inte tog tillräckligt väl hand om djuren så kunde det gå illa. Enligt Jonas Engman är det vanligt att traditioner som hänger ihop med gammal folktro ofta lever kvar, även om vi för länge sedan har slutat tro på till exempel gårdstomtar och oknytt.

Flickorna julpyntade åt sina älsklingar, så som det alltid har pyntats i juletid på Nynäshamns ridklubb

Sirpa Kallunki på Nynäshamns ridklubb berättar att så länge hon har arbetat på ridskolan så har det julpyntats i stallet, ridits luciatåg och hållits julshower.
– Åtminstone har vi hållit på sedan början av 1990-talet, säger hon.
Medan vi pratar springer ett gäng mycket uppspelta flickor omkring i tomteluvor och letar glitter, julgranskulor och tejp. Här ska pyntas namnskyltar! Som tur är, är skyltarna lätta att haka ned från sina krokar ovan spiltorna, så tjejerna kan sitta bekvämt i fikarummet när de gör det fint åt sina favoritponnyer.
– Klipp här! hojtar en av dem och håller upp en tejpremsa.
Med ett rappt, och ganska farligt, klipp är tejpen kapad. Det fnissas, pratas och pysslas i en väldig fart. Det står inte på förrän alla flickorna är klara med skyltarna och det är dags att få dem på plats. Ute i stallgången är det lugnt. Snart är det kvällsutfodring och hästarna ser sig förväntansfullt över bogen. Runt spiltornas ingångar sitter granriset redan på plats. Det har stallpersonalen sett till. Nu ska de dekorerade namnskyltarna på plats och för det krävs en pall. Lilla shettisen Donna, hela 28 år gammal, har redan fått ett par renhorn på huvudet. Hon ser sig om och funderar kanske på om det vankas något extra gott, som det så ofta gör i juletid. Grannen Petronella tittar piggt på när det hängs upp pyntade namnskyltar både här och där. Ingen av hästarna i stallet är det minsta bekymrad över att någon flicka står på en pall bakom rumpan på dem, och sträcker armarna upp i luften. Snarare syns en förväntan och nyfikenhet i deras ögon. Eller är det bara en gammal hästflickas fantasier, att hästarna är lika galet förtjusta i jul, julmusik och julstämning som vi tvåbenta är?

Text & foto Solveig Sigridsdotter Thörnblom