Vi träffas i caféet, högst upp i kommunhuset med utsikt över hav och hamn. Lina Axelsson Kihlblom är en av de mest inflytelserika i Skolsverige och sedan två år tillbaka förvaltningschef för barn, utbildning och kultur på Nynäshamns kommun. Så det är inte konstigt att telefonen ringer och att hon måste avbryta för att ta vissa av samtalen. Trots det känner jag att hon är fokuserad och närvarande i vårt samtal.

– Du har gjort dig känd för att lyckas med det som är så högaktuellt i samhället idag, att ge elever en chans till en framtid. Du verkar inte ge dig förrän du hittar en väg framåt, både i jobbet och privat. Fungerar det i en kommunal verksamhet med 960 anställda, undrar jag.

”När jag ser ett problem börjar jag genast tänka på lösningar”

”Som ledare vill jag för mycket, så det är viktigt att vara ödmjuk”

”Jag behöver lata dagar då jag hinner reflektera”

– Javisst, bara man tror på sin vision och på att förändring är möjlig. När det dyker upp problem så blir jag alldeles bubblig av idéer och möjliga lösningar. Det finns en inbyggd lycka i att skaka fram en liten idé som det blir något av, även om det kan ta flera år ibland.

För att veta om en idé är bra ringer Lina till de som berörs, till exempel till rektorerna om det gäller skolan. Hon krånglar inte till det, stämmer av tidigt, säger ”jag har en idé” och ”vad tror du om det här”.

– Ofta får jag raka svar, det är så värdefullt. Ibland säger någon ”nej” eller ”kanske, har du tänkt på det här?” och så blir idéen ännu bättre. De i skolkök, förskola och klassrum kan ju jobbet, min roll är att peka ut riktning och stötta.

Det här arbetssättet har på kort tid löst många strukturella frågor menar Lina. Till exempel går fler ut nian med gymnasiebehörighet, och budgeten är i balans.

– Numera sover jag lite bättre om nätterna, säger hon och ler, men allvaret lyser ur ögonen.

När Lina snubblade på en artikel om könskorrigering visste hon direkt vad hon en dag måste göra.

Du har också blivit känd genom att vara öppen med att du är transperson?

– Transperson? Ja, jag vet inte om jag ser mig så. Det var länge sedan men det är fortfarande en erfarenhet jag bär och lärt mig mycket av. Allt verkar så lätt när man pratar om det men det har varit en lång resa som började redan när jag var en mycket liten.

Linas livsresa har stärkt hennes övertygelse att det krävs en vision för att våga förändring. Att vara transperson var inte känt på sjuttiotalet och Lina hade ingen att prata med. Hemma på gården utanför Köping fick hon och hennes syskon vara som precis de ville utan att ifrågasättas. Lina, som av omvärlden betraktades som pojke, gillade att sitta på vinden och sy, vara kreativ och annat som flickor gjorde. I skolan levde hon med ständig skam och en känsla av att vara ensam i världen. Hon mådde trots allt bra, hade vänner, hittade en egen mer unisex-klädstil och lyckades trots dyslexi få bra betyg i skolan. En dag snubblar hon på en artikel om transpersoner i Hemmets journal och vet direkt vad hon en dag måste göra.

– När jag blev myndig gick jag till en psykmottagning och kom igång med min medicinska könskorrigerande vård. Har man ett problem då löser man det. Samtidigt började jag på juristlinjen i Uppsala. I augusti 1994 var jag klar med det medicinska, då var jag 25 år och känslan att äntligen få en kvinnas kropp var obeskrivlig. Det är 25 år sedan nu och jag tänker inte så ofta på det längre. Livet är så mycket mer.

Lina flyttade till Tyskland som utbytesstudent, nu med nytt pass, namn och personnummer.

– Jag hade ett fantastiskt år, blev kär och fick min första pojkvän. När året tog slut och jag måste återvända hem till mina studier visste jag inte vad jag skulle säga.

Lina bestämde sig för att inte säga någonting men undrade ständigt vad folk runt omkring henne visste och tänkte. Hon avslutade sina studier och inledde sin karriär som jurist i Luxemburg. Hon vantrivdes och flyttade till Irland där hon istället blev chef för marknadskommunikationen på ett it-företag. Samtidigt utbildade hon sig till terapeut, något hon verkligen gillade.

Så blev det dags att återvända hem. Allt gick bra, den ena drömmen efter den andra uppfylldes. Hon gifte sig, blev mamma och utbildade sig till rektor.

– Att vara förälder är min största lycka men är samtidigt svårare än jag kunde ana. Jag frågar mig varje dag ”Gör jag rätt nu, är det här fel…?”.

Livet rullade på med med- och motgångar. Hon började arbeta som rektor på Ronnaskolan i Södertälje och lyckades höja gymnasiebehörigheten från 55 till 75 procent. I samband med det blev hon känd som succérektorn i tv, skilde sig och bestämde sig i samma veva för att komma ut med sin resa som transperson och skrev en bok.

– ”Kommer du tycka om mig nu?” handlar om tuffa saker. Den kom till för att jag ville mer än bara överleva, jag ville lära mig något av allt det jag gått igenom och skapa ett värde i stället för skammen som jag levt med så länge.

Boken fick stor uppmärksamhet och Lina bjöds in till Skavlans talkshow. Snart visste alla vem Lina var – och tyckte om henne. Det blev vändpunkten i Linas strävan efter ett bättre självförtroende och en större självkänsla, att hon duger som hon är.

Lina tog sig nu an fler viktiga uppgifter. Hon blev skolchef i Haninge, satt med i Skolkommissionen, engagerade sig i psykisk hälsa som ordförande i Mind och skrev två böcker till, ”Våga leda skolan” och ”Ingen vet egentligen vem jag är”.

– Ett par veckor efter Skavlan fick jag ett mejl från en sjuttonåring som hade sett UR-programmet om mobbning och tyckte att jag lade ett alltför stort ansvar på de unga. Det fanns en mobbningproblematik med i bilden men också en förälskelse. Historien blev konstigare ju längre vi mejlväxlade. ”Ingen vet egentligen vem jag är” skrev sig själv och den rymmer många överraskningar.

Det finns en lycka i att skaka fram en liten idé som det blir något av, även om det tar flera år.

Lina har dyslexi men lyckas ändå studera, göra karriär och skriva tre böcker. Hur är det möjligt?

– Jag är väldigt påhittig och har egna minnesknep för att komma ihåg. Det kan vara bilder, ljud eller associationer. När jag läser något så försöker jag se den stora bilden, inte alla detaljer. Många säger att jag är bra på att förklara komplexa saker på ett enkelt sätt, det hänger säkert ihop.

Dyslexin gjorde det svårt för Lina att lära sig språk i skolan, grammatiken var extra svår att minnas. Ändå talar hon flytande spanska, tyska, franska och engelska.

– Jag var utbytesstudent i Spanien när jag var 18 år och kom på att det var ett bra sätt att lära mig språk. Så jag gjorde om det i Tyskland och Frankrike. Knepet är att maximera tiden och jag sjöng bland annat i kör.

Lina återkommer hela tiden till vikten att ha en vision och att tro på den.

– För mig är den stora bilden viktigast, vad vill du åstadkomma? Hur ska det se ut och kännas? Jag använder min kreativitet hela tiden. Det är lite samma som när jag skrivit mina böcker, alla dessa små tryck på tangenterna, det är ett mödosamt arbete, men vägen mot målet intresserar mig. Detaljerna tar jag under gång.

Att inte ses som flicka under uppväxten innebar också att inte behöva höra att man är söt menar Lina.

– Som pojke värderades man mer för det man gör. Det är väl en förklaring till varför kompetenta kvinnor inte beskriver sig som kompetenta, medan männen ofta gör det.

När Lina beskriver sitt liv låter allt väldigt enkelt, så är det verkligen inte försäkrar Lina.

– Så mycket är roligt, men som för de flesta, går det upp och ner. När man vill mycket kan man lätt bli för drivande, men livet gör mig ödmjuk och jag tycker det är viktigt med välvilja och att skapa samsyn kring det vi vill åstadkomma. Jag kämpar med att få allt att gå ihop och behöver ha lata dagar då jag får reflektera och tänka på saker i lugn och ro.

– Vi är alla så mycket mer än det som syns utanpå.

Lina har skrivit böckerna ”Kommer du tycka om mig nu? – En berättelse om identitet”, ”Våga leda skolan – med sikte på framtiden” och senaste ”Ingen vet egentligen vem jag är”, en sann berättelse om hur ett oskyldigt mejl och ett enkelt svar utvecklar sig till en historia med många spännande överraskningar. På QX Gaygala 2016 tilldelades hon priset Årets bok för sin självbiografi ”Kommer du tycka om mig nu?”.

Text Ingmarie Wass
Foto Charlotte Friberg