På tidigt sjuttiotal hade kvinnor just börjat komma ut på arbetsmarknaden och det var inte vanligt att en ung tjej drev företag, särskilt inte i en mansdominerad bransch som taxirörelsen.
– Vi bodde i Sanda och pappa och mamma hade bilverkstad. Där kunde jag göra lite nytta redan som sjuåring. Ibland fick jag åka med mekanikerna ut till lantbrukarna, jag visste ju var alla jobbade. Det hände att pappa skickade med mig en slant för att köpa glass till mig och mekanikern. En gång tappade jag glass-slanten i en gödselstack, minns Kerstin.
Efter realen läste Kerstin kemi på Astra men hon ville inte göra tester på djur. Istället blev hon au pair i England, passade barn, städade och lagade mat.
– Pappan i familjen var hög chef i London och körde bil till jobbet. En dag startade inte bilen och han ville att jag skulle knuffa på. Jag visste hur motorn borde låta och förstod att startmotorn krånglade. Pappa hade sagt att då skulle man lägga i en växel och ge bilen en knuff bakåt. Vi gjorde så och bilen gick i gång. Då satte jag mig i respekt!
Hemma i Sanda brukade grannen Knut reparera sina taxibilarna hos Kerstins pappa. Efter året i London tyckte Knut att Kerstin skulle börja köra för honom.
– Så jag tog lastbilskort men jag fick inte köra taxi förrän jag fyllt 21. På födelsedagen ringde Knut. Jag satte på mig min nyinköpta taximössa, cyklade till Knut och började köra. Pappa skaffade en batong som jag hade i bilen för säkerhets skull, men den har jag aldrig behövt använda. Det var roligt att köra taxi, jag jobbade i bilverkstan också och ryckte in när det behövdes. Så en dag ringde Knut och föreslog att skulle jag köpa rörelsen trots att det fanns fler spekulanter.
Den 13 juni 1972 bjöd Knut och hans fru Ann-Marie ut pappa, mamma, och Kerstin på middag på krogen i Nynäshamn, samma ställe där numera Skärgårdshotellet ligger.
– Då gjorde vi upp affären. Jag hade sparat pengar och köpte företaget för 20 000 kronor. Det firades och sedan fick jag köra alla hem, Kerstin skrattar åt minnet.
I köpet av Knut Olssons Taxi ingick rörelsens goodwill, en skolbuss och en Mercedes 190. Företaget döptes nu om till Kerstins taxi.
– Telefonen stod bredvid sängen i mitt flickrum och därifrån skötte jag firman. Jag kände ju alla på bygden. Det hände att någon ringde mitt i natten och sa ”nu vill jag hem”, då gällde det att känna igen rösten och minnas var jag lämnat honom.
– Många gubbar var singlar och de var ute och ”friade”. Jag körde dem dit de skulle och så sa de ”kom tillbaka halv tolv”. En gång kom gubben ut och la en hundring på instrumentbrädan och sa ”en timme till”, så försvann han in igen.
Där satt jag ensam med månen och väntade.
Sommaren 1973 var det ett spårarbete på Nynäsbanan. Kerstins taxi fick uppdraget att köra mellan Segerängs station och Ekeby busshållplats på gamla 73:an.
– Så jag tog busskort och köpte min första buss, en Mercedes. Mamma och jag körde i skift från fem på morgonen till ett på natten. Och när vi byttes av måste vi ju prata om allt som hänt på passet. Pappa brukade säga att ”det var den sommaren då Ulla och Kerstin inte sov”.
Kerstin träffade sin man Kjell på Centerns ungdomsförbund. År 1974 flyttade de ihop, i samma hus som de ännu bor i. Nu köpte Kerstin fler bussar, alla vita med hennes logotyp i rött. Bönderna körde extra och Kerstin körde mycket själv. Reparationerna gjordes på krita i mammas och pappas verkstad och Kerstin betalade allt eftersom pengarna kom in. Efter att hon kört i något år ville taxibolagen i Nynäshamn plötsligt att alla bolag skulle gå ihop under ett tak.
– Jag blev hämtad med bil till mötet utan att veta vad det handlade om. Där satt sju gubbar och så jag, en ung tjej. Det var svårt att försvara min ståndpunkt. När jag kom hem sa jag ”jag åker aldrig dit igen”. Men polismästaren ordnade en kommitté. Jag fick inte ta med Kjell eftersom vi inte var gifta, men pappa fick följa med. Efter fyra möten sa han ”det här klarar du själv”. Det här höll väl på något år, men jag lyckades hålla mig undan sammanslagningen.
Nu kom barnen, tre pojkar föddes mellan 1977 och 1986, men att vara mammaledig fanns inte på kartan. Kjell jobbade då natt som pressfotograf på Länstidningen i Södertälje,
så han var hemma på eftermiddagarna.
– Då hade vi börjat med färdtjänst och varje buss behövde både en förare och en assistent. De kom tidigt och assistenten brukade fixa frukost åt pojkarna innan jag kom tillbaka hem och körde dem till dagis och skola.
– Företaget växte, jag nappade på allt, skolskjuts, färdtjänst och i 45 år körde vi linjetrafik mellan Segersäng och Grödby.
Det var linje 850 för Keolis, därför har jag en buss som är röd.
Efter tio år, 1982, var det bara kvinnor i företaget.
– Ingen man ville ha deltidsjobb. Här på landet var kvinnorna hemma, de var bondmoror som skötte hushåll, barn och gård och så jobbade de extra. Till slut var vi elva kvinnor i företaget. Expressen var här och det blev en helsida om ”Den verkliga kvinnorörelsen” med rubriken ”När tjejerna kör taxi blir karlarna ”nödfall”. Då anmälde en läsare mig till Jämo. Domen blev att nästa gång skulle jag anställa en karl. Och så blev det, men det var för att jag fick råd med en heltid.
Nittiotalet var kämpigt för Kjell och Kerstin som bägge blev sjuka. Kjell hade väntat på en operation men hann bli akut sjuk när han var i Stöten med sönerna för att åka skidor. Kort därefter fick Kerstin bröstcancer i flera omgångar.
– Teamet ställde upp, chaufförer och anställda, stadigt folk som man alltid kunnat lita på. Britten, Leffe och Elisabeth som jobbat här i 25 år fanns till hands och hjälpte oss genom de svåra åren. Mamma och pappa hjälpte oss också. Jag körde till cellgiftsbehandlingarna och mamma skjutsade hem mig efteråt. När jag kom hem så lade jag mig inte att vila som jag blivit tillsagd, utan gick till kontoret. Jag var aldrig rädd, jag tänkte positivt, att det kommer att bli bättre.
Mitten på 90-talet var svängig även ekonomiskt. Kerstins taxi förlorade färdtjänsten till större bolag som sänkte sina priser. Men allt är ju inte pengar. Kerstin hade satsat på bussar som kunde ta fyra rullstolar och snart insåg kommunen att det var effektivare och uppdraget gick tillbaka till Kerstins taxi.
– I huvudsak har vi idag samhällsbetalda körningar. När man kör taxi får föraren betalt i procent på det inkörda. Nu har alla fast månadslön, det är bättre.
Kjell och Kerstin har alltid gillat att vandra och varit engagerade i hembygdsföreningen. Så föddes idén att satsa på utflykter, ”Sorunda” och ”Runstenar”. Efter 40 år kör Kerstin fortfarande utflykterna tillsammans med Maria Landin som guide.
– Det är roligt att få visa vår vackra kommun under somrarna!
Företagets framtid verkar redan säkrad. Hugo, ett av barnbarnen, kan namnet på alla chaufförer och bussnummer och säger att han vill ta över firman.
– Han ville ha sitt nioårskalas här. Pappa Magnus körde hit hela klassen med en stor buss. Hugo visade runt och lät alla prova högtryckstvätten. När han kom till mitt rum sa han ”här sitter chefen, här är det hemligheter” och så stängde han dörren. Sen blev det saftkalas förstås.
Hugos pappa, Kerstins mellanson Magnus, ville ha ett busskort i 21-årspresent. Han började köra extra för att det var kul, fast han jobbade i Stockholm. Flera år senare, när han och hans fru Jenny väntade sitt tredje barn, som förresten blev två, Hugo och en tvillingsyster, började han jobba heltid i företaget. Idag är det Magnus som driver Kerstins taxi som nu har 17 bussar i olika storlekar, en bil och 20 anställda.
– Vi tänker lite olika men går bra ihop. Det har varit skönt att släppa på ansvaret. Allt har blivit digitalt och upphandlingarna är tuffare. Jag har alltid tyckt att det varit roligare att köra och marknadsföra. Bokföring och kontorsarbete har jag alltid haft anställda som sköter.
– Man behöver vara lite tuff också och jag är nog inte så bra på det. Men det är roligt med alla som jag skjutsat genom åren och som känner igen mig och hälsar.
Jag säger till Kerstin att det ändå måste ha varit mycket arbete och många tuffa år.
– Jag lever i nuet och tänker alltid positivt, det är det som gäller. Och det är fortfarande roligt att köra, svarar Kerstin glatt.
